Brukar man besöka den här sidan så kan man inte ha missat att jag har ett stort intresse för den kungliga huvudkom-
munen, delvis beroende på att jag är född och uppväxt där. Under de senaste åren så har jag också intresserat mig allt mer för Djurgården, och till viss del Djurgårdsstaden och resten av Nationalstadsparken.
Att jag är allmänt djurintresserad och ofta visar bilder på fåglar, och att jag har ett särskilt intresse för våra rovdjur har antagligen blivit tydligt. Jag har sett Lo, Varg, Järv och Kungsörn ute i naturen, att jag inte har sett björn beror på att mina många år som flugfiskare mest tillbringades i Norrland, nära fjällen och ovanför odlings-
gränsen. Där löper man faktisk stor risk att möta björn under fiskesäsongen och jag väljer med-
vetet ordet risk. När man går bredvid ett brusande vattendrag så hör knappast en björnhona med ett par ungar en människa förrän det är bort i tok för sent.
Därför har jag själv plus mitt fiskesällskap ofta sjungit för full hals när vi vandrat de kilometer vi behövt till eller från en fiskeplats, oftast så har vi sjungit – Vi gå över daggstänkta berg, med både falleri och fallera. Hade vi inte betett oss på det sättet så hade vi säkerligen stött på björn någon gång under dessa vandringar. Betänker man då att jag har flugfiskat aktivt i närmare trettio år, alltid norr om Dalälven ända upp till Kebnekaise och Kaitumälvens källflöden, så inser nog de flesta att jag har rätt. Jag har inte sett björn tack vare att jag har skrämt dem medvetet och avsiktligt.
Och nu har jag skrivit om Djurgården flera gånger, och i min iver om att lära mig mer om parkens historia så har jag skaffat mig en bok om den Kungliga Djurgården skriven av Jan Mårtensson. Han har tidigare arbetat under FN:s generalsekreterare men också som chef på H.M. Konungens kansli, och den bok han har skrivit, som heter just ”Den kungliga Djurgården” håller jag på att läsa just nu. Och den handlar minsann även om rovdjur ska ni veta, framförallt om varg.
Mårtensson berättar att Johan III anlade Djur-
gården som ”Jaktpark” omkring 1580. Entrén till jaktparken, som på den tiden kallades ”Kongl. Dieuregarden”, fanns vid dåtidens pontonbro som inte låg långt ifrån den plats där nutidens bro är belägen. Ordet dieure var dåtidens benämning på hjort, så det betyder inte djur. Långt senare, när Karl XI var regent, så var han en mycket jaktin-
tresserad kung, han sköt t.ex. björn i Kungsör, lo och varg vid Lappkärrsberget på norra Djur-
gården. Orddelen lapp i namnet anses komma från de varglappar som man förr använde och satte upp på snören/rep för att skrämma bort vargar. Idag så är det universitetet som håller till på platsen och ett antal studentbostäder finns också där.
År 1689 sköt Karl XI tio vargar vid Stora Lapp-
kärrsbacken. På 1820-talet så hade ett par vargar synts till på Drottninggatan, nära Upplandsgatan där jag själv är uppväxt. Andra hade mött varg inne i Gamla stans gränder, och inne i Humle-
gården sköts två vargar år 1833, så hur mycket varg det fanns på den tiden illustreras väl tydligt när jag berättar att 138 vargar sköts i Stockholms omedelbara närhet mellan 1823 och 1828. Jag har tidigare berättat att jag själv bor två kilometer från ett berg som heter ”Vargberget” idag, där Haninges sista varg sköts runt 1855.
Idag har vi som bekant ett vargrevir mellan Gnesta och Järna, det är bara att hoppas på att Länsstyrelsen stoppar den pågående skyddsjakten och att vi därmed får varg som ett permanent inslag i vår natur…
i Andra om: Djurgården, Kongl Dieuregarden, Karl XI, Djurgårdsstaden, Nationalstadsparken, Jan Mårtensson, Johan III, Stockholm, Stockholmiana, Varg, Jaktpark, Lappberget, Canis lupus
Inlägget Kgl. Djurgården och den stora stygga vargen… dök först upp på Bilderblogg.se.